Mirjam Björklund tog Sveriges 2:a medalj genom tiderna under årets VM i Polen. Här följer en intervju med Mirjam, hur det gick och vad som följer av nya mål.
Hur förberedde du dig för för VM
Ursprungligen var jag ej kvalificerad till VM, utan stod som reserv. Några månader innan tävlingen kom beskedet, att jag var uttagen – vilket givetvis var en ynnest.
Dock fanns en tilltagande oro, då jag under sommaren tampades med en knäskada, som förvärrades kraftigt cirka en månad innan VM. Skadan begränsade min träning i stor utsträckning, då jag varken kunde sparras, eller fysträna som vanligt. Jag hade svårt att spänna benet ordentligt, vilket skapade stor oro även på tävlingsdagen- då jag enkelt hade kunnat gå ned på en simpel lowkick i en match. Förberedelserna var ej på topp och som pricken över iét lyckades jag bli redigt förkyld veckan innan VM. Förkylningen mynnade ut i smärtor i bröstet, som jag fick i samband med ansträngning. Med andra ord, var min förberedelse inför VM kanske inte den mest strålande.
Vad tyckte du om arrangemanget
Arrangemanget höll en hög nivå, allting fungerade smidigt, med registrering och invägning. Transfer fungerade inte lika tillfredställande, då transporten gav långa väntetider på flygplats – men vi löste det bra på egen hand genom att åka kollektivt med tåg/buss.
Vad tyckte du om nivån på deltagarna
Majoriteten av deltagarna hade en hög nivå, särskilt en fysisk sådan. Deltagarna hade säkert en hög teknisk nivå också – men utifrån vad jag såg, präglades fightingen på denna tävling i mindre utsträckning av teknik/och knockar, och i högre utsträckning av intensitet, kondition och kortare distanser, där praktfulla sparkar inte var görligt i samma utsträckning som på andra tävlingar.
Generellt höll även deltagarna från europa en bättre nivå än andra kontinenter; högst troligen eftersom att de kvalificerat sig sedan tidigare, medan andra världsdelar inte behövt «kriga» om en plats på samma sätt.
Vill du beskriva din egen insats
Känslorna kring min egen insats är blandade. Med tanke på skada, sjukdom och att jag inte var kvalificerad från första början – måste jag vara nöjd. Många av de europeiska favoriterna försvann fort – idrottare som är betydligt bättre och mer meriterande än mig. Därför borde jag vara tacksam för att jag erhöll en placering. Samtidigt är jag besviken på mig själv och min insats, för att jag inte lyckats «bekämpa mina demoner» – genom att ge upp i semifinalen mot litauiska Rūta Brazdžionytė.
Om du skulle delta på samma VM i morgon Hade du gjort något annorlunda
Om jag hade fått möjligheten att åter delta på VM – hade jag med stor sannolikhet, försökt arbeta mer med mitt eget mindset. Alla de emotioner och psykiska påfrestningar som som tävling innebär, är svåra att hantera. Ofta sätter detta krokben för mig i mina matcher – och ibland ger jag upp – fastän jag inte behöver. Jag hade velat lyssna mindre till mina negativa känslor och tankar och fokuserat mer på min egen match och tävlingen som sådan.
Kommer tävlingen påverka ditt träningsupplägg i framtiden
Jag tycker att min träningskoncept hittills har hällt måttet, åtminstone ur ett fysiskt avseende – däremot tror jag att jag kommer behöva fokusera mer på min tekniska/karatemässiga utveckling om jag skall fortsätta att utvecklas på mattan. Jag tror även att jag hädanefter efter kommer fokusera mer på att träna idrottspecifikt/match likt närmare inpå tävling.
Vad är ditt nästa stora mål
Mitt nästa stora mål är att försöka kvalificera mig till VM – i öppen viktklass, som går i Japan år 2023. Damernas uttagningstävling går i december. Utöver detta är min förhoppning att jag skall kunna placera mig på nästa års EM 2023 i hemstaden Göteborg.
