French Open
Tävlingen har kommit och gått under den tid den existerat. Ambitionen har alltid varit hög men resultatet har varierat. Årets upplaga innehöll lite av varje. Toppfighters och noviser, både från Shinkyokushin och andra stilar. Några som utmärkte sig var en grekisk Kempo organisation som fightades bra och tog flera placeringar.
Tävlingen har en elite och en novis kategori (endast vuxna) och det är novice kategorin som har flest deltagare. I den klassen hade Norge många deltagare med, en indikation på att deras satsning är i rullning.Deltagarna är annars främst från kringliggande länder såsom Belgien, Holland, England (deltog ej i år) och självklart fransmännen själva. I år deltog även några länder, betydligt längre bort. Georgien och Kazakstan är toppnationer inom Shinkyokushin och det var svårt för övriga deltagare att möta dem konkurrensmässigt.
Sverige hade bara en deltagare med. Från början var fler anmälda men de försvann senare för att istället fokusera på EM i Göteborg. Det var Mirjam Björklund som representerade Sverige i damernas lättvikt -60 kg. Kategorin hade 6 deltagare och arrangören valde att dela upp gruppen i två pooler för att skapa fler matcher. Systemet var att ”alla Möter alla” i respektive grupp. Därefter får vinnaren möta andra poolens 2:à plats i semifinal och vinnaren går vidare till en avgörande final. Systemet ger många matcher, men kan också innebära att förloraren i första matchen har möjlighet bli totalsegrare i kategorin. Det blev dock inga konstiga segrar utan det fungerade som det var tänkt.
Mirjam mötte Indy Kooijman i första matchen, Indy är en ung Holländska som har vassa jodan-sparkar som sin specialitet. Hon hade besegrat kroatiska Filipa Obranic i matchen innan och Mirjam var beredd på överraskande sparkar. Men när matchen kom igång var det fysiken som avgjorde. Indy kunde inte stå emot Mirjam attacker och domarna gav segern till Mirjam efter första ronden.
Den andra poolmatchen, mot Filipa blev en WO vinst, då Filipa skadade benet första matchen. Därmed var Mirjam poolvinnare och fick därefter möta 2:à plats från andra poolen.
I den andra poolen hade Nika Jakobovic från Kroatien vunnit över kickboxande Joanne Schaap och förlorat mot georgiska Mariam Tsiklauri och var därmed Mirjams motståndare i semifinalen. Nika är känd för sina sin flexibilitet och sina offersparkar som hon gör utan ansträngning. Men hon är kortare och lättare och inte heller hon kunde mäta sig mot Mirjams fysik. Ett slag i mellangärdet gav Mirjam wasari och Nika kunde aldrig hota Mirjam i matchen, även om nån offerspark landade i ansiktet.
Finalen gick mot Mariam från Georgien. Hon hade stor press på sig då hennes landsmän i princip hade vunnit allt som gick att vinna. Men även hon var kortare och lättare och kunde inte stå emot när Mirjam satte press med slag och knän. Domarna gav Mirjam vinsten efter första ronden och senare fick hon även den prestigefyllda utmärkelsen ” bästa kvinnliga fighter”.
Vi frågar Mirjam om tävlingen
Hur kändes det att vinna French Open ?
Känslan av att vinna brukar för mig kännas surrealistiskt – dels för att det man tränat inför, plötsligt är över, vilket ger en bismak av tomhet, samtidigt som vinsten faktiskt inte ger något lyckorus- åtminstone inte för mig. Däremot finns det alltid en tillfredställande i att få en bekräftelse på sin träning. Det känns positivt, att åka hem med nya tankar och lärdomar. Ett litet kvitto, på vad som fungerat- och inte.
Nästa mål är EM i Göteborg 1 april Var det inte en stor risk att delta på en tävling så nära EM ?
Givetvis finns det alltid en så kallad ”risk”, att delta på tävlingar innan ett större mästerskap- risk för skador, eller risk för att bli knockad; och således också en risk att inte kunna delta på EM. Att delta på ett EM är dock ett kortsiktigt mål för mig- och jag tävlar för att bli bra på lång sikt. Min inställning till tävling är, att tävlandet är viktigt för att bli bra på sikt och att tävla mycket är det som ger utveckling.
Måhända att ett EM är stort, men min inställning är, att jag kan dra minst lika mycket erfarenhet genom att tävla på French Open. Därför är French Open – ”lika viktigt” som EM, sett ur ett långsiktigt perspektiv. Jag tävlar för att utvecklas i min karate- inte för att ta medalj. Medaljen är bara en bekräftelse på att jag är på rätt väg.
I årets upplaga av tävlingen fanns även deltagare på EM-nivå i min klass, vilket gav en lite extra ”press” som kan vara härligt att få innan ett EM. Det ger en chans att få prova saker under fysisk och psykisk stress/press- vilket är svårare åstadkomma på träning hemma i dojon.
Var du orolig för dina motståndare?
Absolut. Jag är alltid oroad över mina motståndare- oavsett om de är rutinerade eller inte. Alla har alltid något klurigt vapen, som en skall försöka knäcka- men det är väl det som är charmen i tävlandet. Det var särskilt roligt den här tävlingen, att få möta väldigt olika typer av fighters med vitt skilda stilar, det är en rolig utmaning (och erfarenhet, förstås).
Vad tar du med dig från French Open?
Jag tar med mig att min fysik verkar vara tillräcklig som den är i dagsläget. Jag fick provat lite nya tekniker – vissa fungerade, och andra fungerade inte alls. Jag fick en bekräftelse på vad jag behöver arbeta mer med, helt enkelt.
